Lördagen den 7 december 2024 hade jag förmånen att bevittna ett historiskt ögonblick: återöppnandet av Notre-Dame de Paris. Efter fem års väntan återföddes katedralen i all sin prakt. Och domen? En kväll med känslor som gränsar till det sublima, en perfekt balans mellan det heliga och det spektakulära.
Invändigt är katedralen en juvel. Den fläckfria vithetens glans, glasmålningarna som domineras av en djupblå färg, trästolarna med sina moderna kurvor med "ND" ingraverat... Varje detalj utstrålar renässans.
Akustiken är extraordinäroch gästparaden bidrar till att göra stunden ännu mer intensiv. Nicolas Sarkozy och Carla Bruni visar vägen, och när Volodymyr Zelenski gör entré blir det stående ovationer. Donald Trump korsar däremot scenen till blygsamma applåder.
Det hela börjar med att klockorna i Notre-Dame ringer, som för att väcka de minnenas stenar. Utanför talar monsignore Laurent Ulrich till katedralen för riten att öppna dörrarna. Han slår tre gånger med sin käpp på det massiva träet och kören intonerar en kristallklar sång som bokstavligen överglänste mig. Vid det tredje slaget öppnas dörrarna. Tystnad i församlingen. Det magiska händer.
Det är härEmmanuel och Brigitte Macron kommer in tillsammans medAnne Hidalgo för att avsluta VIP-baletten. När de hade installerat sig visades en retrospektiv film som visade de händelser som Notre-Dame har gått igenom sedan branden 2019 fram till dess återfödelse. Höga applåder, diskreta tårar. Brandmännen från Paris, de verkliga hjältarna i denna episka historia, fick också en välförtjänt stående ovation när de intog sina platser.
Och så var det musiken. Gautiers och Renaud Capuçons violin och cello genljöd i långhusets enorma rymd. Deras sublima framförande följdes av president Macrons högtidliga tal, som präglade ögonblicket med allvar och hopp.
Slutligen börjar processionen. De parisiska helgonens banderoller, designade av Jean-Charles de Castelbajac, marscherar i harmoni med den nästan episka kören. Varje banderoll, oavsett om den bär namnet "Sacré-Cœur de Montmartre" eller "Saint Denis de La Chapelle", är en hyllning till Paris historia. Det är här som ärkebiskopen gör sitt framträdande, klädd i en mästerlig cope och mitra designad av Jean-Charles de Castelbajac (en flashig modenyck som inte går obemärkt förbi).
Men ett av de mest minnesvärda ögonblicken var utan tvekan välsignelsen och återuppväckandet av orgeln. Efter var och en av ärkebiskopens invokationer (åtta stycken) svarade instrumentet med kraftfulla improvisationer, som om det högt och tydligt proklamerade sin återkomst.
Innan jag lämnade katedralen tittade jag en sista gång på Jungfrun av pelaren, som mirakulöst räddats från branden, och känslorna överväldigade mig en sista gång. Men det är långt ifrån över! Utanför väntar oss ett nytt skådespel: en ljud- och ljusshow som jag betraktar från Cardinal Lustiger-bron. Lyriska sånger inleder showen, följt av Clara Lucianis sammetslena röst i "La Romance de Paris". En riktig smekning för trumhinnorna. Och så, överraskning, överraskning: Pharrell Williams anländer med sin legendariska "Happy" och sitt smittsamma goda humör för att få alla i Paris att dansa. Slutligen avslutar Michael Canitrot kvällen med ett elektro-set som ackompanjeras av ljusprojektioner som sublimerar fasaden. Det är en visuell och ljudmässig smash!
När jag gick därifrån, tacksam och med stjärnor i ögonen, var en sak säker: den här kvällen var ett riktigt firande, en våg av enighet och skönhet som kommer att förbli inristad i mitt minne. Notre-Dame hade återuppstått och var redo att lysa upp Paris i ytterligare tusen år... åtminstone!
